Novembervecka

Så är vi mitt i temaveckan och allting fortsätter framåt i full fart. Idag är det onsdag och efter att ha stannat kvar i skolan till stängningsdags två dagar i rad (av lite olika anledningar....) pluggar jag idag hemifrån och försöker bland annat komma igång ordentligt med språkspanings-inlämningen. Det känns jobbigt att jag inte kommit särskilt långt, men jag har haft ett jättestort arbete i min iv-kurs samhällskunskap B som legat parallellt med svenskan. Som tur är har det precis blivit klart och inlämningen för språkspaningen framflyttad, så förhoppningsvis ska allt gå bra i alla fall. Jag kan min bok bra, känner mig trygg i mitt skriftliga uttryck och det ska bli spännande att se hur resultatet ser ut om ett par veckor.

Redovisningarna för två veckor sedan var riktigt roliga, men samtidigt tuffa, framförallt när det gällde att fylla alla kriterier på bara fem minuters lektionstid. Vår grupp nådde inte riktigt hela vägen, något som jag självklart ska täcka upp i min språkspaning, men det kändes ändå som om klassen lärt sig något av vår minilektion och jag tyckte i alla fall att vårt arbete var välgjort. Kramar igen till Sofia och Jonathan för att de var finfina att jobba med.

Om man ska se framåt så känns det konstigt att halva svenska b snart är avklarat och att man trots allt kommit så långt på väg. Har jag verkligen gjort allt det där som står på planeringen? Ja, det har jag faktiskt. Det är lite wow-känsla över det.

Genrep och come back

Hoppsan vad längesen det var jag skrev i den fina kalasbloggen. Det känns som om en liten uppdatering vore mer än på sin plats. Nu har jag alltså varit bortrest i dryga två veckor och har just kommit hem till verkligheten. Trots att det är väldigt mycket att göra, känns det som om resan har gett mig all energi jag behöver för att orka, åtminstone fram till adventsljusstakar och lussebullar och lov. Dessutom är alla nya intryck jag fått och alla upplevelser jag varit med om guld värda och en ledighetsvecka att ta igen känns i jämförelse som ingenting.

Men, en flygresa till Sydafrika tar trots allt sin tid, så en del svenska har jag ändå fått gjort påvägen. Jag har läst min bok ett par gånger och tänkt igenom vad min rapport/analys ska innehålla, så arbetet känns i alla fall greppbart. Dessutom lyckades jag och min sociolekt-grupp komma överens om arbetsfördelning innan jag åkte, och nu känns det som om vi faktiskt har en riktigt bra redovisning på gång. Jag är nog skyldig både Sofia och Jonathan en tjänst för att de är så fina gruppkamrater. Imorgon ska vi i alla fall ha genrep och jag pluggar och hoppas på det bästa.

Konspirationskramar
/ Johanna

Oj, vad mysigt...

det var med redovisningarna! Jag hade kunnat sitta hela dagen och lyssnat på alla underbara små berättelser. När det blev min tur kände jag min relativt lugn, kanske främst på grund av den trygga stämningen som hade infunnit klassrummet. Innan redovisningen var jag lite nervös att jag inte skulle få fram vad jag egentligen ville säga, men nu efteråt det känns som om jag lyckades med det. Mina fem minuter gick överhuvudtaget väldigt smidigt.

Vad gäller språksociologin har jag parat ihop mig Oliver, något som känns väldigt bra. Vi har, vad jag kan minnas, inte arbetat tillsammans förut så det ska bli kul att se vad vi kan åtstakomma. Jag tror att vi kommer fungera super ihop!
Eftersom jag tycker språksociologi är väldigt intressant överlag så hade det inte gjort mig någon större skillnad vilket ämne vi än hade valt att jobba med. Nu blev det svordomar och det blir antagligen toppen. Vi har redan lyckats få tag i en bok som verkar hur bra som helst. Nu är det bara att hoppas på att allt går så smidigt som jag tror att det kommer.

Kärlek Till Hemstaden och Användbara Farfäder

De närmaste veckorna skall Nv2b göra djupdykningar och noggranna granskningar, inte av kemikalieförrådet i Arvid Carlsson och inte av jordlager i naturskyddad skog utan i något så bekant och hemtamt som det svenska språk vi använder oss av varje dag. Ju närmare man kikar på det desto mer både fascinerande och främmande ter det sig och ordnörd som jag är beskådas samtliga dialektmysterier från soffan hemma. Egentligen kan man dra en parallell till arbetsområdet i biologin som vi håller på med nu om biologisk mångfåld. Nyinflyttade arter kan jämföras med de låneord som tokigt snabbt breder ut sig i vårt språk och små isolerade byar med speciella dialekter är bevarade naturreservat. Men till skillnad från när det gäller ekologin finns det ytterst få regler runt hur språket skall bevaras, det får slitas och slängas med lite som det vill. Finns det någon som inför fröbanker och förbud mot genmanipulering när det gäller språkliga variationer? Men det är ju också det som format vårt språk, att det varit utsatt för allt vi människor utsatts för under generationer, och det är just det som gör att det är så intressant att studera.

När det gäller våra minilektioner har jag och min samarbetspartner Henrik hittat en, i alla fall för mig oväntad, guldgruva i Henkes farfar. Han har visat sig vara en fena på Göteborgs historia och detta passar sig utomordentligt bra då det ämne vi valt är just gatunamn och dess historia. Dessutom kan ju människor bidra med berättelser och infallsvinklar som man inte kan hitta i någon bok. Ser fram emot arbetsområdet, särskilt som jag bor i gamla Majorna (blev sentimental när Lindström refererade till mina hemkvarter som Göteborgs Montmartre) och gatorna är fulla med gamla historier om människor som levt där.

Språksociologi....

Torsdagens svenska lektion innebar verkligen väldigt mycket nytt på en gång. Jag hade väl kanske någorlunda koll på vad språksociologi var redan innan, jag har bland annat sett de flesta av Fredrik Lindströms program tidigare, men det är ändå mycket att tänka på nu så här precis i början på ett nytt arbete. Vad ska vi arbeta med och varför, vad ska man tänka på att ta upp, hur ska man hitta litteratur och kanske framförallt, hur ska man få förstålese för ämnet i stort?

Jag ska jobba tillsammans med Jonathan och vi brukar väl klara oss rätt bra tillsammans. Vi har i vilket fall som helst ganska lätt att förstå varandra och det är väl antagligen det viktigaste. Hur det blir med resultat och prestationer kommer senare. Efter lite diskussioner kom vi fram till att vi ska jobba med sociolekter, som känns kul men samtidigt väldigt omständigt. Det gäller nog att fokusera. Nu till en början hade jag tänkt leta lite refernslitteratur på biblioteket här hemma i kungsbacka, som oftast brukar ha ett mycket stort utbud av det mesta. Det brukar inte finnas någon anledning för mig att åka in till stadsbiblioteket och leta böcker, de har i stort sett allt där.

Men, först är det helg och vila :)

Utvärdering

Jag tyckte att det gick bra på vår redovisning och det var enormt trevligt att lyssna på alla. Jag önskar nästan att jag hade kunnat höra allas intressanta historier, men tyvärr tillät inte min hälsa riktigt det.
Jag tycker att språksociologi-arbetet ska bli riktigt lärorikt och kul. Vi har tänkt att arbeta om påhittade språk och vi får väl utveckla en strategi om hur vi ska förhålla oss till detta. Då kanske vi kan jobba lite om hur språk uppkommer och utvecklas, något som jag tycker är väldigt spännande. Språksociologi är en av de klurigaste delarna i ämnet svenska så jag tror det kommer bli några roliga veckor framöver.

Äntligen!

Äntligen, mitt första blogginlägg, någonsin!

Innan den muntliga presentationen
Eftersom jag har haft problem med mitt internet har jag varit förutseende nog att skriva för han vad jag tyckte och tänkte innan jag gjorde själva presentationen... Det är alltid ganska kul att ställa sig inför en grupp och prata. Men vad pratar man om när man bara har fem minuter? Det ska vara personligt, men vad hinner man säga? Fem minuter är för kort för att gå in på djupet och för långt för att babbla osammanhängande. Sedan är det avvägningen om vad man kan säga, det är jobbigt att vara väldigt personlig och det blir tråkigt om man är opersonlig. Så för att det ska handla om mig men samtidigt inte vara för personligt ska jag prata om mitt land.

Den muntliga presentationen
Min egen presentation är det det svårt att säga så mycket om. Det var rätt kul att prata och jag höll tidsbegränsningen. Men det som framförallt var väldigt roligt var att lyssna på alla andras presentationer. Det jättemysigt att sitta där i halvklass och få höra nya saker om de personer som man gått i samma klass som i ett år.

Språksociologin
Det är ett väldigt intressant ämne som ska bli kul att lära sig mer om. Man känner igen ganska mycket. Som till exempel SVT-programmet om göteborgarna. Så kanske vi kommer att spräcka några fördomar och förstärka andra under det här momentet.

Elisabeth Vajta

Pratprogram och andra torsdagssysslor

September är nästan förbi när jag skriver det här inlägget. Det säger både lönnarna utanför min port och små välmenande påpekanden från bloggkamrater och lärare att "Klara, är det inte dags för det där blogginlägget snart?" Jo, det var självklart dags för länge sen i teorin, men i praktiken är det dags precis just nu.

Jag har en bra magkänsla inför svenskan i år, säkert en hel del jobb men kanske lite mindre stöta och blöta formler och verb än många andra ämnen. Intresset för svenska har funnits där jämt och med en hel del svett och tårar förra året infann sig även en del av den struktureringsförmåga som jag alltid saknat. När vi sedan tog oss en titt på planeringen fanns det utrymme för en flera tevliga saker, såsom ordnörderi och bokmaleri. Det är svårt att säga hur undervisningsformerna kommer att fungera på förhand men det är väl en stor del av den här bloggens funktion att utvärdera och reflektera i efterhand?

Septemberprogram? Prata om precis vad vi vill rörande oss själva i fem minuter? Efter en veckas total låsning på grund oförmågan att välja ämne så lossnade det och varken oro eller nervositet gjorde sig till känna förran några minuter innan framträdandet. Precis som alltid släppte det i den stund jag sagt första ordet. Jag var inte särskilt orolig för att jag skulle verka osäker, tappa ordet eller staka mig. Däremot var jag livrädd för att glida in på något sidospår, helt tappa allt vad fokus och röda trådar heter och och flumma iväg helt ovetande om vart jag egentligen är påväg. Detta resulterar allt som oftast i att publiken sitter helt oförstående och jag överskrider den tilltänkta tiden ganska duktigt. Detta tror jag att jag lyckades undervika denna gång, vilket kanske resulterade i att jag verkade lite stel.

Sedan gällde det ämnet. Jag var redan från början fast besluten om att jag skulle begränsa mig och prata om en liten del av mig, eftersom det ger mer utrymme för detaljer och om jag valde ett för stort område skulle det riskera att kännas lite hafsigt och ytligt. En annan sak som kändes viktigt var att det skulle vara möjligt att känna igen sig i och inte gräva för djupt i hjärnan och fiska fram några förvirrade små tankar som aldrig sett dagens ljus. För även om min berättelse inte är unik, även om det är en så liten liten del av mitt personliga bagage att det inte går att skapa sig en helhetsbild av mig, så är det någonting som påverkat mig och något jag tycker är värt att berätta om.

Nog för idag! Nu är det dags för onsdagslång frukost bestående av havregrynsgröt och hemgjort äppelmos.

Klara Kristina

Efter redovisningen

Det kändes som om det skulle passa med ett litet reflektionsinlägg efter redovisningarna förra veckan. Jag måste säga att jag faktiskt underskattat uppgiftens komplexitet och precis innan lekitonen skulle börja hade jag hunnit bli ganska nervös för att mitt material och mina förberedelser inte varit tillräckliga. Som tur var försvann det ganska snabbt tack vare den sköna känslan som uppstod när alla berättade sina finurliga berättelser. Det var verkligen ingen redovisning som var tråkig eller ointressant, och tiden gick riktigt fort. Jag kan dock inte förneka att jag var ganska trött efteråt och det var skönt att få tänka på något annat.

Överlag var jag nöjd med min egen prestation. Det kändes som om jag berättade en liten historia för någon och inte som om jag höll i en redovisning, vilket gjorde att det kändes som om jag uppnått lite av målet med uppgiften. Så som jag förstått det i alla fall. Det ska bli spännande att få en utvärdering på det jag gjorde, så att jag vet vad jag ska förbättra!

Gruppreflektioner - planering...

"Bättre sent än aldrig", brukar man säga, och jag är rädd att jag får ta till det slitna uttrycket även i dagens inlägg. Vi skulle redan för nästan två veckor sedan ha publicerat gruppens reflektioner över svenska lektionen vecka 37, men det har liksom inte riktigt blivit av. Därför sätter jag mig, å gruppens vägnar förstås, och skriver ihop en liten text nu. Förhoppningsvis åstadkommer det mer än vad det skadar.

Vi fick i uppdrag att gemensamt kommentera och ge konstruktiv kritik på ett utkast till en plan för kursen svenska B. Vi hade, kanske inte helt oväntat, åsikter om det mesta, och de var både positiva och negativa. Vi tyckte att idéen om minilektioner lät som något riktigt bra, eftersom alla tjänar på den. För att lära ut måste man ha fullständig koll på det man pratar om, samtidigt som publiken drar nytta av att få en liten föreläsning. Även det lilla projekt vi håller på med just nu, septemberprogrammen, verkar vara roligt och nyttigt.
Men förstås så fanns det också saker som vi kanske inte riktigt förstod eller som vi inte tyckte var riktigt relativa mot målen för kursen och som vi därför ville ändra lite på. Eller, som vi kom fram till, åtminstone ta upp för diskussion. Det första vi tänkte på var att målen för svenska b utgörs till mycket stor del av litteratur och litteraturhistoria. Hela tre eller fyra punkter rörde sig, rent konkret, kring det ämnet. Därför tycker vi att avsnittet i planeringen som är avsatt för litteratur borde vara lite större för att det ska överensstämma med målen. Kanske kan man kort ned något annat lite? Vi ska till exempel förbereda oss för nationella proven i sex veckor.

Vi tyckte också att det hade varit skönt om vi kunde få öva lite på att göra redovisningar individuellt och inte i grupp, kanske när vi övar inför nationella. Vi gör väldigt mycket gruppredovisningar och arbetar väldigt mycket i grupp, vilket ofta är bra(!), men ibland medför nackdelar. Under det muntliga nationella proven ska man ju trots allt arbeta individuellt och vi behöver komma in i det tänket igen, efter nästan två år av grupparbeten.

Annars tycker vi att planeringen överlag ser bra ut. Än så länge utgör svenska lektionerna roliga timmar och vi hoppas att det fortsätter vara så :)

Nu har tvåan...

...verkligen börjat, med allt vad det innebär. En månad in på terminen känns det som om vi har åstakommit mer än under halva etta. Önskan om dygnet hade åtminstonde några extratimmar infann sig för länge sedan och jag har redan bestämt mig vad jag ska önska mig i julklapp - en lektion i hur man hinner med träningvännerskola och allt vad det är som ska hinnas med.

Och så var det den där svenskauppgiften. Att prata på om sig själv i fem minuter, det kan väl inte vara speciellt svårt? Eller? Redan när jag skulle hitta på ett tema att utgå ifrån tog det stopp. Det får inte vara för tråkigt och inte för personligt. Inte för dystert men inte heller för käckt. Tillslut landade jag i ett ämne som jag trots allt brinner lite smått för - min kristna tro. Jag hoppas kunna slå hål på lite fördomar samtidigt som jag får vädra mina. Just nu är jag bara rädd att jag kommer låta som en missionär med mål att få så många som möjligt att konvertera.
Det är inte mitt syfte.

Septemberprat

Nu sitter jag här och skriver mitt allra första blogginlägg någonsin. Så sen är jag på att gå på bloggtåget och detta till och med efter tillsägelse från en svenskalärare.

Men nu hade jag inte tänkt prata om mina egna bloggerfarenheter utan lite mer om det som vi har framför oss i svenska B, vårt alldeles egna Septemberprat. Eftersom jag nyss har börjat på Donner så var det ett tag sedan jag hade en muntlig redovisning, Hvitfeldtska verkar inte direkt tro på denna strategi till lärande. Så det är klart att det är svårt, speciellt eftersom man gärna vill göra något personligt, spännande och allmänt fantastiskt. Jag känner inte heller alla så bra, även om jag är övertygad om att jag har en väldigt trevlig klass.

Jag har tänkt att berätta om en händelse i somras, en översvämning. Detta hände i närheten av där jag bor och det var väldigt speciellt för mig eftersom jag aldrig har upplevt något liknande. Så jag tror det ska gå bra trots svårigheterna. Rolig uppgift är det i alla fall...

Så har vi redan hunnit till svenska lektion nummer tre och trots att vi har väldigt mycket att göra så känns det som om tiden går fort. Det krävs verkligen total koncentration av mig, och förmodligen av oss allihop, för att klara av att balansera allting på samma gång. Då syftar jag förstås inte bara på kursen svenska B, utan på natur-tvåan i stort, och allt vad det innebär.

Trots det så känns det som om vi i gruppen, tillsammans och individuellt, fått någorlunda klarhet i hur vi ska lägga upp september-presentationen och vad den ska innehålla. Själv hade jag tänkt prata om min stora familj, som är en konsekvens av mina föräldrars skilsmässa och respektive om giftermål. Jag brukar säga att jag har fyra olika familjer, vilket väl på sätt och vis är sant. Under min presentation hade jag tänkt berätta om hur vi allihop är både så otroligt olika, och så väldigt lika. Trots allt så har vi alla något gemensamt, i grund och botten. Som utgångspunkt hade jag tänkt använda mig av mitt sätt att fira jul, vilket kanske kan betraktas som lite annorlunda, eftersom det är ganska....kvantitativt. :)