Pratprogram och andra torsdagssysslor

September är nästan förbi när jag skriver det här inlägget. Det säger både lönnarna utanför min port och små välmenande påpekanden från bloggkamrater och lärare att "Klara, är det inte dags för det där blogginlägget snart?" Jo, det var självklart dags för länge sen i teorin, men i praktiken är det dags precis just nu.

Jag har en bra magkänsla inför svenskan i år, säkert en hel del jobb men kanske lite mindre stöta och blöta formler och verb än många andra ämnen. Intresset för svenska har funnits där jämt och med en hel del svett och tårar förra året infann sig även en del av den struktureringsförmåga som jag alltid saknat. När vi sedan tog oss en titt på planeringen fanns det utrymme för en flera tevliga saker, såsom ordnörderi och bokmaleri. Det är svårt att säga hur undervisningsformerna kommer att fungera på förhand men det är väl en stor del av den här bloggens funktion att utvärdera och reflektera i efterhand?

Septemberprogram? Prata om precis vad vi vill rörande oss själva i fem minuter? Efter en veckas total låsning på grund oförmågan att välja ämne så lossnade det och varken oro eller nervositet gjorde sig till känna förran några minuter innan framträdandet. Precis som alltid släppte det i den stund jag sagt första ordet. Jag var inte särskilt orolig för att jag skulle verka osäker, tappa ordet eller staka mig. Däremot var jag livrädd för att glida in på något sidospår, helt tappa allt vad fokus och röda trådar heter och och flumma iväg helt ovetande om vart jag egentligen är påväg. Detta resulterar allt som oftast i att publiken sitter helt oförstående och jag överskrider den tilltänkta tiden ganska duktigt. Detta tror jag att jag lyckades undervika denna gång, vilket kanske resulterade i att jag verkade lite stel.

Sedan gällde det ämnet. Jag var redan från början fast besluten om att jag skulle begränsa mig och prata om en liten del av mig, eftersom det ger mer utrymme för detaljer och om jag valde ett för stort område skulle det riskera att kännas lite hafsigt och ytligt. En annan sak som kändes viktigt var att det skulle vara möjligt att känna igen sig i och inte gräva för djupt i hjärnan och fiska fram några förvirrade små tankar som aldrig sett dagens ljus. För även om min berättelse inte är unik, även om det är en så liten liten del av mitt personliga bagage att det inte går att skapa sig en helhetsbild av mig, så är det någonting som påverkat mig och något jag tycker är värt att berätta om.

Nog för idag! Nu är det dags för onsdagslång frukost bestående av havregrynsgröt och hemgjort äppelmos.

Klara Kristina

Efter redovisningen

Det kändes som om det skulle passa med ett litet reflektionsinlägg efter redovisningarna förra veckan. Jag måste säga att jag faktiskt underskattat uppgiftens komplexitet och precis innan lekitonen skulle börja hade jag hunnit bli ganska nervös för att mitt material och mina förberedelser inte varit tillräckliga. Som tur var försvann det ganska snabbt tack vare den sköna känslan som uppstod när alla berättade sina finurliga berättelser. Det var verkligen ingen redovisning som var tråkig eller ointressant, och tiden gick riktigt fort. Jag kan dock inte förneka att jag var ganska trött efteråt och det var skönt att få tänka på något annat.

Överlag var jag nöjd med min egen prestation. Det kändes som om jag berättade en liten historia för någon och inte som om jag höll i en redovisning, vilket gjorde att det kändes som om jag uppnått lite av målet med uppgiften. Så som jag förstått det i alla fall. Det ska bli spännande att få en utvärdering på det jag gjorde, så att jag vet vad jag ska förbättra!

Gruppreflektioner - planering...

"Bättre sent än aldrig", brukar man säga, och jag är rädd att jag får ta till det slitna uttrycket även i dagens inlägg. Vi skulle redan för nästan två veckor sedan ha publicerat gruppens reflektioner över svenska lektionen vecka 37, men det har liksom inte riktigt blivit av. Därför sätter jag mig, å gruppens vägnar förstås, och skriver ihop en liten text nu. Förhoppningsvis åstadkommer det mer än vad det skadar.

Vi fick i uppdrag att gemensamt kommentera och ge konstruktiv kritik på ett utkast till en plan för kursen svenska B. Vi hade, kanske inte helt oväntat, åsikter om det mesta, och de var både positiva och negativa. Vi tyckte att idéen om minilektioner lät som något riktigt bra, eftersom alla tjänar på den. För att lära ut måste man ha fullständig koll på det man pratar om, samtidigt som publiken drar nytta av att få en liten föreläsning. Även det lilla projekt vi håller på med just nu, septemberprogrammen, verkar vara roligt och nyttigt.
Men förstås så fanns det också saker som vi kanske inte riktigt förstod eller som vi inte tyckte var riktigt relativa mot målen för kursen och som vi därför ville ändra lite på. Eller, som vi kom fram till, åtminstone ta upp för diskussion. Det första vi tänkte på var att målen för svenska b utgörs till mycket stor del av litteratur och litteraturhistoria. Hela tre eller fyra punkter rörde sig, rent konkret, kring det ämnet. Därför tycker vi att avsnittet i planeringen som är avsatt för litteratur borde vara lite större för att det ska överensstämma med målen. Kanske kan man kort ned något annat lite? Vi ska till exempel förbereda oss för nationella proven i sex veckor.

Vi tyckte också att det hade varit skönt om vi kunde få öva lite på att göra redovisningar individuellt och inte i grupp, kanske när vi övar inför nationella. Vi gör väldigt mycket gruppredovisningar och arbetar väldigt mycket i grupp, vilket ofta är bra(!), men ibland medför nackdelar. Under det muntliga nationella proven ska man ju trots allt arbeta individuellt och vi behöver komma in i det tänket igen, efter nästan två år av grupparbeten.

Annars tycker vi att planeringen överlag ser bra ut. Än så länge utgör svenska lektionerna roliga timmar och vi hoppas att det fortsätter vara så :)

Nu har tvåan...

...verkligen börjat, med allt vad det innebär. En månad in på terminen känns det som om vi har åstakommit mer än under halva etta. Önskan om dygnet hade åtminstonde några extratimmar infann sig för länge sedan och jag har redan bestämt mig vad jag ska önska mig i julklapp - en lektion i hur man hinner med träningvännerskola och allt vad det är som ska hinnas med.

Och så var det den där svenskauppgiften. Att prata på om sig själv i fem minuter, det kan väl inte vara speciellt svårt? Eller? Redan när jag skulle hitta på ett tema att utgå ifrån tog det stopp. Det får inte vara för tråkigt och inte för personligt. Inte för dystert men inte heller för käckt. Tillslut landade jag i ett ämne som jag trots allt brinner lite smått för - min kristna tro. Jag hoppas kunna slå hål på lite fördomar samtidigt som jag får vädra mina. Just nu är jag bara rädd att jag kommer låta som en missionär med mål att få så många som möjligt att konvertera.
Det är inte mitt syfte.

Septemberprat

Nu sitter jag här och skriver mitt allra första blogginlägg någonsin. Så sen är jag på att gå på bloggtåget och detta till och med efter tillsägelse från en svenskalärare.

Men nu hade jag inte tänkt prata om mina egna bloggerfarenheter utan lite mer om det som vi har framför oss i svenska B, vårt alldeles egna Septemberprat. Eftersom jag nyss har börjat på Donner så var det ett tag sedan jag hade en muntlig redovisning, Hvitfeldtska verkar inte direkt tro på denna strategi till lärande. Så det är klart att det är svårt, speciellt eftersom man gärna vill göra något personligt, spännande och allmänt fantastiskt. Jag känner inte heller alla så bra, även om jag är övertygad om att jag har en väldigt trevlig klass.

Jag har tänkt att berätta om en händelse i somras, en översvämning. Detta hände i närheten av där jag bor och det var väldigt speciellt för mig eftersom jag aldrig har upplevt något liknande. Så jag tror det ska gå bra trots svårigheterna. Rolig uppgift är det i alla fall...

Så har vi redan hunnit till svenska lektion nummer tre och trots att vi har väldigt mycket att göra så känns det som om tiden går fort. Det krävs verkligen total koncentration av mig, och förmodligen av oss allihop, för att klara av att balansera allting på samma gång. Då syftar jag förstås inte bara på kursen svenska B, utan på natur-tvåan i stort, och allt vad det innebär.

Trots det så känns det som om vi i gruppen, tillsammans och individuellt, fått någorlunda klarhet i hur vi ska lägga upp september-presentationen och vad den ska innehålla. Själv hade jag tänkt prata om min stora familj, som är en konsekvens av mina föräldrars skilsmässa och respektive om giftermål. Jag brukar säga att jag har fyra olika familjer, vilket väl på sätt och vis är sant. Under min presentation hade jag tänkt berätta om hur vi allihop är både så otroligt olika, och så väldigt lika. Trots allt så har vi alla något gemensamt, i grund och botten. Som utgångspunkt hade jag tänkt använda mig av mitt sätt att fira jul, vilket kanske kan betraktas som lite annorlunda, eftersom det är ganska....kvantitativt. :)