Pratprogram och andra torsdagssysslor

September är nästan förbi när jag skriver det här inlägget. Det säger både lönnarna utanför min port och små välmenande påpekanden från bloggkamrater och lärare att "Klara, är det inte dags för det där blogginlägget snart?" Jo, det var självklart dags för länge sen i teorin, men i praktiken är det dags precis just nu.

Jag har en bra magkänsla inför svenskan i år, säkert en hel del jobb men kanske lite mindre stöta och blöta formler och verb än många andra ämnen. Intresset för svenska har funnits där jämt och med en hel del svett och tårar förra året infann sig även en del av den struktureringsförmåga som jag alltid saknat. När vi sedan tog oss en titt på planeringen fanns det utrymme för en flera tevliga saker, såsom ordnörderi och bokmaleri. Det är svårt att säga hur undervisningsformerna kommer att fungera på förhand men det är väl en stor del av den här bloggens funktion att utvärdera och reflektera i efterhand?

Septemberprogram? Prata om precis vad vi vill rörande oss själva i fem minuter? Efter en veckas total låsning på grund oförmågan att välja ämne så lossnade det och varken oro eller nervositet gjorde sig till känna förran några minuter innan framträdandet. Precis som alltid släppte det i den stund jag sagt första ordet. Jag var inte särskilt orolig för att jag skulle verka osäker, tappa ordet eller staka mig. Däremot var jag livrädd för att glida in på något sidospår, helt tappa allt vad fokus och röda trådar heter och och flumma iväg helt ovetande om vart jag egentligen är påväg. Detta resulterar allt som oftast i att publiken sitter helt oförstående och jag överskrider den tilltänkta tiden ganska duktigt. Detta tror jag att jag lyckades undervika denna gång, vilket kanske resulterade i att jag verkade lite stel.

Sedan gällde det ämnet. Jag var redan från början fast besluten om att jag skulle begränsa mig och prata om en liten del av mig, eftersom det ger mer utrymme för detaljer och om jag valde ett för stort område skulle det riskera att kännas lite hafsigt och ytligt. En annan sak som kändes viktigt var att det skulle vara möjligt att känna igen sig i och inte gräva för djupt i hjärnan och fiska fram några förvirrade små tankar som aldrig sett dagens ljus. För även om min berättelse inte är unik, även om det är en så liten liten del av mitt personliga bagage att det inte går att skapa sig en helhetsbild av mig, så är det någonting som påverkat mig och något jag tycker är värt att berätta om.

Nog för idag! Nu är det dags för onsdagslång frukost bestående av havregrynsgröt och hemgjort äppelmos.

Klara Kristina